Behovet av tid, tystnad, rörelse och stillhet i naturen. Det är starkt hos mig. I stressiga perioder är det ett nödvändigt behov som behöver uppfyllas för att jag ska må bra. I lugna perioder är det något jag aktivt väljer för att jag vill.
Jag har alltid älskat naturen. Kanske kom det med modersmjölken. Jag är uppvuxen i en liten by i Småland, med äng och skog utanför dörren. Lek skedde mest i naturen. Tid med vuxna spenderades ofta i naturen. Det var inte tid som planerades in, som ett besök i en park eller ett naturreservat, det var bara livet som pågick – i naturen. Då tänkte jag inte på det. Hade absolut inte vett att uppskatta det tillräckligt.
När jag började studera plöjde jag kurslitteratur om naturens påverkan, friluftslivets kopplingar till hälsa och äventyrligt utforskande. Utomhuspedagogik och Experiental learning. Friluftsliv, oj vad mycket forskning det fanns om det. Inte visste jag att det var friluftsliv jag hade ägnat stor del av min uppväxt åt. Tydligen hade jag under uppväxten också ägnat mig en hel del åt det där med Experiental learning. Tänk att det fanns så mycket att läsa om det, så många perspektiv och metoder. Och tänk att jag hade fått med mig mycket av det i praktiken utan att veta om det. Som vuxen har jag tänkt mycket på det. Och numera har jag vett nog att uppskatta det, enormt mycket.
Jag har ägnat en ganska stor del av min studietid, mitt arbetsliv och min fritid åt just det här. Friluftsliv, äventyr i naturen, återhämtande tid i naturen, ledarskap och grupputveckling i naturen osv. Och jag vet ingen bättre plats än naturen. Vid en sjö, på ett fjäll, vid ett hav, i en skog, på en äng, i mossan, på klippan…
Tid, rörelse och stillhet är tre fundamentala delar för mig när jag är naturen. De tre delarna skapar magi för mig. För att få en riktigt djup naturupplevelse behöver jag tid, i tystnad, i naturen. Att må bra av och känna kontakt med naturen kan jag göra även om det bara är en kvarts promenad på skogsstigen där jag bor. Men för en djupare naturupplevelse krävs det oftast mer tid för mig, flera timmar, en hel dag och ibland längre tid. Får jag tid så kan de där naturupplevelserna bli närmast religiösa. Rörelse hjälper mig dit. Dels för att ta mig ut i mer orörd natur, dels själva rörelsen i sig. Rytmen. Flowet. Kroppen som jobbar och hjärnan håller tyst. Då blir det lättare för mig att lyssna på både kroppen och naturen. Det händer också något i mig när jag tar mig fram för egen maskin och låter kroppen jobba sig riktigt trött. Få saker får mig att må så bra som att trötta ut kroppen i naturen och sen vara kvar där ute – stillhet och ro. Kroppen trött och hjärnan tyst. En vacker utsikt, en varm sovsäck, en eld att se in i och hänföras av – där någonstans brukar jag uppleva någon sort religiös känsla. Känna mig som en liten del av det oändligt stora, i kontakt med både kroppen och naturen. Och med ro i själen.
En av mina starkaste djupa naturupplevelser var under en pilgrimsvandring för några år sedan. Jag vandrade St:Olavsleden från Sveriges östkust till Norges västkust. Det blev 28 dagars vandring och drygt 62 mil. Under 4 dagar hade jag vandringssällskap av en kompis och 1 dag vandrade jag tillsammans med en annan pilgrimsvandrare. Resterande 23 dagar vandrade jag själv med min hund. Det var lång tid i tystnad i naturen. Och jag hade hela dagarna till mina viktiga komponenter – rörelse och stillhet. Att ge mig själv så lång tid med rörelse och stillhet i naturen är bland det bästa jag gjort. Mil efter mil i skiftande natur. Med 17 kilo på ryggen. Steg efter steg. Upptäcka nya stigar (ofta även obefintliga stigar, tack vare fyrbent nyfiken följeslagare). Regniga dagar. Soliga dagar. Blåsiga dagar. Kämpiga dagar. Underbara dagar. Paus i solen med pulverkaffe på stormköket. Tält och kläder som inte hinner torka mellan regnskurarna. Intensiv doft av skog. Kallt bad i fjällsjö efter svettig etapp. Små fina samtal i mötet med andra vandrare längs vägen. Bära allt en behöver på ryggen. Dela sovsäck med värmande hund. Känna sig liten och mäktig på samma gång.
Det var ett äventyr. Med långsam rörelse som gjorde kroppen lagom trött. Och med total mental återhämtning. Jag kände mig uppfylld. Rik på känslorna av flow, frihet och ro. Jag tänkte en del kring det efteråt – att något så basalt som att bara gå i tystnad, det är så litet och enkelt, kan rymma så mycket. Det fanns inget storslaget i det jag gjorde och det var inget speciellt som hände. Jag bara gick ut i naturen. Jag har gjort andra äventyr som varit betydligt mer äventyrliga och i mer spektakulär natur, som absolut varit härliga upplevelser men inte berört mig på det sättet. Fascinerande tycker jag – att det behövs så lite för att känna och uppleva så mycket i samhörighet med naturen. Tid, tystnad, rörelse och stillhet. Det behöver inte vara en månadslång vandring, men ibland behöver det vara en hel dag eller en helg där ute – för att hinna stanna upp och känna in. För att få kontakt.
Vad behöver du för att känna kontakt med naturen?